Månadsarkiv: november 2010

En tuff vecka var det

Veckan har varit tuff på många sätt. Tisdagen var dagen då jag lämnade in bilen för att felsöka innerbelysningen som slår ut säkringen hela tiden. Jag hade tron om att det var lackskadan som lagades som låg till grund för felet. Lämnade in bilen och fick lånebil, gick iväg och insåg att jag glömde parkeringskortet. Så jag går tillbaks och hämtar nyckeln för att låsa upp bilen. Döm min förvåning när dörr j…l inte går att öppna. Då har dörrlåset gått sönder. Efter dagens felsökning får man diagnosen. 2500kr  för att laga dörren och mellan 6500 och 8000 kr för att laga innerbelysningen. Kändes lagom roligt. Då dom inte har tid att laga innerbelysningen nu eftersom det är så stort jobb skall vi planera det senare. När dom monterar ihop bilen märker dom att felet inte var vad dom trodde, dom trodde felet satt i bagagebelysningens kablage, men det visar sig vara solskyddets spegelljus.. Jaha det var positivt, då det inte behövs dra isär hela inredningen för att laga. Bilen får bo på hotell till fredag då jag hämtar ut den 5500 kr fattigare. Har man bil så kostar det på.

Så det var många svängar med bilsamtal, jakt på priser och information. Jaga eventuella garantier och försäkringar. Jag kan lova att det inte är lika kul att göra när man sover deltid… Vilket leder mig till tankarna av stress som har gått igenom huvudet i veckan. Det blev mer påtagligt då våran vän gick in i väggen pga stress för ett tag sedan, började jobba och gick in i väggen igen. Man tittar på folk omkring sig och funderar på olika stresstålighet folk bär. Kollegor som går in i väggen för att det är för mycket att jobba när andra sliter dubbelt så mycket. Misstolka mig inte, det är helt olika från individ till individ vad som är stressande och var stresströskeln ligger. Vissa blir stressade av ansvar, andra av belastning, andra av familjerelationer m.m. Vissa kräver att allt faller samtidigt för att gå in i väggen. Då sitter man där och undrar hur mycket man tål själv? Tittar på min situation. 1 bilen rasar, 2 underbemanning på jobbet, 3, måste hinna hem till senast 1630 med barnen för att laga mat till maximilian så han kan äta vid 17 tiden, 4 måste sätta upp plåt över markisen innan vintern så den inte går sönder, 5 sova?, kommer ihåg den känslan… 6. värsta av allt, oron över hur våran son och vad som kan hända. 7 Casper finns oxå, glöm inte det Fredrik… Detta är bara ett axplock av allt som finns att göra och tankar i huvudet, jag kan fortsätta i en evighet.

Jag tror jag är en stabil person som växer med ansvar, så som det varit än så länge så blir man stark för sina barn och familj. Man biter ihop och vet att man måste klara det. Det finns ju inget alternativ? Många säger det blir bättre sedan. Ja det kanske det blir, men det är vansinigt jobbigt just nu! Ryggen känns som en 80 åring, träning hade varit kanon om man inte ramlat ihop som ett kolli varje kväll..

Det som får en att gå vidare är en underbar familj, jag älskar min fru. Hon ger mig mycket var dag. Min son Maximilian som har växt otroligt mycket och ger mig glädje var dag. Att läsa saga i hans säng är en perfekt avslutning på dagen! Den minste sonen Casper som utvecklas hela tiden och har sådant bus i sig, som man bara vill krama hela tiden.

Familjekram for the Win!

Ett sätt att må bättre

Jag och Fredrik skapade denna blogg för att kunna skriva av oss i syfte att må bättre. Med allt som händer så finns det otroligt mycket känslor som går väldigt upp och ner. Vi har haft en vecka när båda har känt oss ganska låga. Det ligger nog en hel del bakom att vi får sova väldigt lite och osammanhängande på natten.

Båda barnen drömmer mycket och vaknar av olika anledningar i olika tider. Jag tror även att en liten incident som hände i helgen puttade ner både mig och Fredrik ett par pinnhål. Vi var alla på ovanvåningen när Maximilian skall gå ner och lyckas på något sätt snubbla i trappan. Han hamnar på ryggen och glider några trappsteg ner och får till följd ett par rejält otäcka märken på ryggraden. Jag blev otroligt rädd och även Fredrik. Vi insåg båda två att vår största farhåga att han skall få en rejäl känning inte är det ända, han kan råka ut för annat också.

Sedan tror jag anledning nr 2 var att vi insåg lite kraftigare att även trots att vi har massa människor runt oss är det ingen som kan avlasta oss riktigt längre. Många erbjuder sig att ta hand om barnen ett par timmar så vi får sova, men det jobbiga är att det inte är en avlastning, för vi kan inte koppla av. Vi är så otroligt oroade att någon annan förälder skall missa symptomen och att han skall bli för låg och där med få en alldeles för kraftig känning.

Allt detta får oss att gå med en oro och lite rädsla hela tiden. vardagen måste ju fortsätta. Dom vanliga ”problemen” som man har i vardagen. Så som incidenten förra helgen då Maximilian inte var ärlig. Detta är ju helt normalt som alla barn i hans ålder går igenom. Alla våra grannar som har barn i samma ålder upplever liknande saker och vet hur det är. Men de sakerna hamnar ju lite i skymundan av all fokus på diabetes. Men i grund och botten är han samma pojk som innan, med glatt humör och glada lekar blandat med hyss och bus som man behöver styra upp. Vi har fått höra att vi kanske utlämnar lite för mycket, men vi vill visa att han är fortfarande samma pojk som innan, och har bra och dåliga dagar som alla andra. som tur var väldigt få dåliga dagar.

Våran barnuppfostran bygger på ärlighet och stå för vad man gör. Det är inget vi hyssar med, och vi är stolta över att ha lyckats så här långt. Efter incidenten förra helgen har Maximilian inte ljugit en ända gång på hela veckan. Ärlighet varar i längden!