Månadsarkiv: februari 2011

3D dag.

Igår morse fick jag infallet att gå på bio med Maximilian. Han hade pratat om att han ville se filmen Trassel. Så jag bokade in Trassel i 3D. Smet iväg innan lunch och stannade på McDonalds innan. Blev lite stressat då vi kom iväg sent. Men en 6pack nuggets, pommes, Cola Zero och morötter. lite extra insulin, och en Backugan leksak. Så var vi klara och smet iväg till bion.
Kom dit och Lego hade någon utställning för sin nya serie, Ninjago? Man är två lego gubbar på en snurr platta. Sedan snurrar man gubbarna och så gäller det att välta motståndaren. Maximilian tyckte det var lite roligt. Kanske inte någon Backugan… men ändå ok. Han fick Lego broschyrer och lite klistermärken och annat.
Sedan köpte vi popcorn och en special flaska med Trasselmotiv. Maximilian fick välja mellan prins och prinsessa på toppen. Prinsessan blev det. Han älskar prinsessor och sådant. Lustigt han är en äkta pojk som älskar lasersvärd, pistoler, brottning och allt. Men älskar verkligen prinsessor. Barbie och Diamantslottet har han sett massor av gånger och tycker den är kanon.
Sedan gick vi in och satte oss. 3D glasögon på. Första gången för mig och Maximilian. Jag trodde det eventuellt skulle bli lite för jobbigt eller mycket. Men det fungerade kanon och är ju en kanon upplevelse. Tummen upp för 3D film på bio!
Tog ett stick precis innan filmen började och ett mitt i. Även om man sitter 30 cm ifrån så tittar man ju inte på honom så jag vill känna mig trygg och avkopplad.
Han var rolig med popcornen, vi köpte popcorn men han åt inte en ända. Vi köpte popcorn 20 minuter innan filmen började. Vi satte oss och tittade på reklamen. Jag frågade om han skulle ha popcorn, nej sa han. Så började det släckas och jag sa nu börjar filmen. Var e popcornen, frågade han. Och så tog han upp lådan och började äta precis när filmen började. Han e underbar. Jag hade ju sagt att vi skulle äta popcorn till filmen. Då är det till filmen som gäller :-)
Allt som allt så var det en kanondag, kanonfilm, och kanonsällskap!

Räkna räkna räkna

Nu har man på allvar börjat räkna. Det är inte så lätt som man tror, man får väga och mäta hela tiden. Mitt mål har varit att ha full koll på kolhydrat intaget på kvällsmålet. Vi hamnar runt 40-50 g kolhydrater till kvällsmat på Maximilian. Häromdagen mätte jag upp 51 g. Lite mycket, men jag testar tänkte jag. Två timmar efter kvällsmat hade han 8 i värde, sedan vid närmare 4 timmar efter måltid hade han hamnat på 17,7. Vi är inte så vana att ta nattsprutor så vi tog det lugnt. Vi började med 0,5 enheter för att få en lätt sänkning. Jag väckte honom inte, utan han låg på sidan och såg så söt ut. Jag tog ett litet tag om hans mage och stack till. Han vaknar lugnt och säger: Aj vad håller ni på med? Jag säger lugnt och stilla att han var hög och behövde en dos. Ok säger han och somnar om.

1,5 timmar senare hade han 23… Så det gick åt pipan. Frågan är vad han hade haft om vi inte tagit sprutan. Så då var det dags igen. Denna gång hade han dock vaknat, så han säger bestämt, ”Jag skall ta den själv”. Klockan är 1 på natten. Men så sitter han där och kisar och gungar i takt med tröttheten. Så jag erbjuder mig att ta den och det gick han med på. 1 enhet blev det denna gång. Vi tog sprutan och han slockna som en stock.

Sedan sjönk han ner i lagom takt genom flera mätningar under natten och vaknade på 13 vid 0730. Vi kunde säkert gett mer insulin, men när det är så nytt och på natten så ville vi ta det lite varligt. Frågan är om man borde ge någon liten kost i samband med att man ger sprutan?

Jag hade en reflektion den kvällen. Malin var hos en vän och jag hade barnen sovande när jag var själv hemma. Jag lever i en konstant oro för första kramp anfall eller koma. Kanske kommer vi aldrig uppleva det, kanske kommer det bli vardagsmat i framtiden. Vi har ingen aning. Allt kan förändras på en femöring. Denna känsla ger en extremt jobbig känsla som man lever med dagligen. Kanske släpper den lite efter första anfallet.
Det som slog mig då är hur påtaglig denna rädsla är. Jag skulle gå och duscha. Det är inget konstigt med det. Men jag kan alltså inte gå in utan att kolla Maximilians värde. Även om jag vet att han fått mycket mat. Att han i stort sett aldrig blir låg efter kvällsmaten. Så måste jag gå och kolla hans värde innan jag hoppar in i duschen. Gör jag inte detta så har jag denna sten i magen och kan inte koppla av ordentligt.

Jag har alltid haft inställningen i mitt liv att man inte skall gå och vänta på en olycka. Man skall vara positiv och utgå från att allt går bra. Men det känns helt omöjligt att göra längre. En vän berättade om att han haft ett samtal med en kollega som hade ett diabetes barn. Dom pratade just om kramp och koma, då han vet att det är något jag oroar mig för. Han hade sagt att det inte går att missa när det sker. Hela huset skakar. Även om man menar väl och det man säger är rätt. Så sitter det där bak i huvudet den där lilla jäveln som tänker, men tänk om man missar det?
Man har bara en chans. Det är inte som en kaka du bakar, bakar du fel så kan du baka en ny.. Missar du en gång, så kan det vara sista gången.

Lantus sprutan själv..

Efter att vi varit hos mormor och morfar senast så tog Maximilian lantussprutan själv. Jag tror att motivationen att kunna sova över hos dem är stor. Han vet mormors rädsla och vill då klara sig själv. Morfar är inte rädd för att ge sprutorna men ser ju kanske inte helt bra så Maximilian känner att det är bättre att klara sig själv. Han tycker inte heller att morgonsprutan som han tar i benet, vilket är lantusen, gör lika ont när han tar den själv. Han är ju så fokuserad på vad han gör så det blir inte samma spänning som när vi ger den.
Jag har även förstått att den svider när den går in så jag förstår om det är obekvämt att ta den.

Idag var första gången på länge som barnen gick med på att ta på sig kläderna och gå hem från dagis utan protester eller att de skulle spela ut sitt register. Kändes så otroligt skönt att i harmoni komma hem och kunna laga mat utan att redan ha förbrukat massa energi. Middagen gick lugnt till men efteråt när jag skulle göra kaffe så hör jag ett illvrål från Casper. Han har då lyckats att trilla ner från soffan och landa utan att ta emot sig rätt på pannan där han redan hade en bula från helgen så nu har han en 3X2cm stor klocka som står ut ca 1,3cm. Det ser lite läskigt ut, men han är annars lika glad som vanligt. En himla go och glad liten grabb!!

Igår var jag och Maximilian på 5½ års kontroll och det var en vaccinationsspruta som skulle tas oxå. Jag trodde nog att han skulle vara lite mer lugn nu efter att han tar så många sprutor i magen, men icke.
Han blev helt hysterisk och det slutade med att jag höll fast honom så att det blev avklarat. Hans bvc sköterska som han haft sedan han var nyfödd blev så förtvivlad att det sista hon gör är att få honom ledsen. Han som alltid är glad dessutom och det var det första hon sa till oss när vi kom. Maximilian kände nog på sig att hon tyckte det var väldigt jobbigt så han gick fram och gav henne en riktigt hård och go kram innan vi gick. :)

En tuff vecka för mig…

Det har nog varit en av de tuffaste veckorna för mig den som gått. Dels så har jag praktik (vilket innebär vanliga jobb tider) och hade en omtenta igår som givit mig en hel del stress och oro(mycket plugg i helg och på kvällar), sedan har ju Maximilian haft en vecka som heter duga med konstiga värden. Han gav ju utslag på ketonmätaren den natten han hade så otroligt höga värden. Vi har aldrig sett utslag på den så givetvis blir jag otroligt orolig. Det var inget högt värde 0,3 MEN när det aldrig visat något förut och det är mitt i natten blir ju oron stor.

Tillråga på allt dagen efter när Caspers trumhinna spräcks så mår jag inget bra. Vi  höll ju på fram till 03:00 med skrik och ont innan den gick sönder. Jag tror sällan jag varit så trött i kroppen som i förra fredagen och mådde inte bra alls. Det blev en skön lugn kväll för mig och Fredrik, och på helgen åkte Fredrik iväg med barnen så att jag skulle kunna plugga.

Jag hoppas nu att jag klarade min tenta igår, men vet några dumma fel jag gjort så håller tummarna. Det blir alltid en rekyl på mig efter en tenta då jag mår ganska dåligt för all stress börjar släppa och då kommer spänningshuvudvärk och ont i kroppen.

Det sköna är att idag är en ny dag, fredag och allt vad det innebär med fredagsmys, så nu hoppas vi att det blir en kanon helg med go mat och härliga aktiviteter med barnen. :)

Casper var föresten ganska rolig härom dagen. Han var sur på mig och jag fick inte krama honom. Efter lite frågor får jag fram att han är sur på mig att jag hälsade på mormor och morfar utan honom påväg hem från skolan i måndagskväll. :) Jag fick förklara att han var ju där på helgen när inte jag var med och efter en stund så var det okej att krama mamma igen… han är rolig han. Full av humor!!

Imponerande forskning

Jag tycker jag ganska klipsk, men Jag är ingen raketforskare. Men jag är tacksam att det finns folk som är det. Läste denna artikel om hur man märker insulinproducerande celler och kan följa dom efter att ha planterat dom i kroppen. Så jäkla fräckt. Hoppas det kan hjälpa för att förverkliga tankarna om insulinproducerande celltransplantationer som är lång variga. Artikel

Drömmar skenar: En spruta i månaden och allt fungerar som normalt under den månaden. Vilken frihet för en diabetiker! Jag håller tummarna….
Läggdags? japp, ett stick i lille foten och sedan laddar jag för kudden.