Månadsarkiv: maj 2011

Låga värden fortsätter

Väldigt lustigt det här. Låg på 3,6 till kvällsmat. Drack ett stort glas mjölk och åt 3 smörgåsar (normalt 2). Fick 1,5 enheter istället för 2. Lik förbaskat ligger han på 3,8 efter en timme??? Han borde ligga på 6-7. Hur gör man nu? Jo tvingar honom att vara vaken för att kunna ge andra sprutan när han stiger. Känns sådär bra.

Den här diabetes for dummies manualen jag köpte på fungerar inte….

Värde droppar

Efter års skiftet har vi valt att ta en lite hårdare stil på insulin för att få hans värden att komma ner ett snäpp. Det har fungerat kanon. Men nu på sista tiden har jag noterat en lite högre insulin känslighet. Vi fick ju gå upp en halv enhet på ett par måltider, men nu märker jag att han av en normal dos dyker. Han har ett par gånger nu varit under 2 mmol. Vilket var väldigt ovanligt förr. Det är ju förståligt om han rört sig mycket. Eller ätit dåligt eller liknande. Men nu kan han dyka ner under 2 utan någon direkt anledning?
Igår var vi på golfklubben. Vi åt kycklingfile med potatis och sallad. Helt normalt. Vi körde hem och sedan tog jag Maximilian på en tur och handlade. Men efter någon timme sa han att han var låg. Då hade han 1.9.. Det var kanske en kvart tjugo minuter innan han skulle äta lunch. Nu har vi istället tagit det lite lugnare med insulinet. Men hoppas innerligt inte att han börjar sticka i värden igen.
Vi har oxå noterat att när han är så låg så blir det som han har myror i kroppen. Han sitter och vrider sig stönar och små gnäller. Jag har frågat om han kan beskriva känslan men det kan han inte. Är så svårt att förstå hur han känner sig, hade velat pröva bara för att veta hur han känner sig. Man kan aldrig helt förstå den känslan om man inte varit där. Så enkelt är det!

Börja skolan i ”0” :an

 Idag var jag med Maximilian på skolan som han skall börja i till hösten. Tänk vad stor han börjar bli. Mitt lilla charmtroll. :) 
Vi (föräldrar) var på ett informationsmöte tidigare i vår och fick träffa de fröknar som Maximilian skall ha.

Vi bad de då att de boka ett möte med alla som kommer ha kontakt med Maximilan och oss så att vi kunde få informera om hans diabetes så snart som möjligt. Vi har väntat men ingen har ringt. I slutet av förra veckan ringde skolsköterskan mig och pratade lite och hade även kontaktat diabetesmottagningen för att boka in ett möte för dem där.
Jag blev lite förvånad att de inte pratat med oss först, men hon sa att jag skulle ta det med fröknarna som idag och boka in en tid.

Till min stora förvåning idag är bara en av fröknarna där och hon har tänkt två tider som de kan åka till diabetesmottagningen för att lära sig allt. Jag försökte lite lugnt säga att innan det måste ni ha ett möte med oss där vi går igenom och lär er Maximilian. Ni kommer inte få ut lika mycket av det mötet på diabetsmottagningen annars. Jag känner att hon bara ler och har en helt egen plan, men skriver ner det jag säger. Hon säger då att hon skall ta det med sin chef och sedan skall hon kontakta mig.
Dels är jag besviken på att de inte tar bättre tag i detta och dels är jag irriterad på att de inte lyssnar på oss och tar del av vår erfarenhet. De vill köra ett eget race som de tror blir bra, men samarbete trodde jag var deras motto…. ??
Just nu känner jag mig inte alls trygg och det var en underbar känsla att lämna Maximilian på dagis efteråt och känna en stor trygghet.

Jag hoppas att det bara är första känslan och att det blir bättre när vi närmar oss, men vi får helt klart ta tag i det själva jag och Fredrik. Det som även förvånade mig när skolsköterskan ringde är att hon säger till mig att jag skall kontakta köksansvarig och inte att de ordnar ett möte för oss med alla inblandade utan vi skall kontakta en där och en där… verkar inte så välorganiserat.

För att prata om något positivt så blev jag så glad då jag skrev VG på de sista två tentorna så jag har fått lite mer energi även om det är väldigt mycket kvar i skolan.

Positiv period

Jag måste säga att just nu känns det positivt!! Det har varit lugna nätter och sockret har gått ner till bra nivåer. Det känns förvånansvärt lugnt och stabilt. Jag har så otroligt mycket i skolan nu och är mycket tacksam att diabetesen är lugn.
Maximilian sa själv härom dagen igen att han inte vill ta sprutor och hålla på att kolla socker. Jag sa att vi kan ju skaffa en pump då måste du inte ta så mycket sprutor, men sockret måste vi ju ändå hålla koll på.
Han muttrade lite och sa att det gör ont med nålen och pumpen. Det kan jag ju inte lova att det inte alltid gör men oftast kommer det inte göra ont OCH du slipper 20 sprutor som det är nu.
Jag tror dock inte att det är så lätt för han att se den stora bilden här. Han är mest fokuserad och rädd för att det kanske gör ont. Däremot att han i vissa perioder har så många blåmärken och är så öm i skinnet att varje stick gör ont, det tänker han inte på.

Vilken super hjälte vi har.. :) Han är rätt fantastisk faktiskt. Han slog i foten härom kvällen, och det gjorde ont, han kom haltande mot mig men såg inte så väldigt ledsen ut.
Jag frågade honom om det verkligen görså ont du är ju inte ledsen. Han svarar då going som han är ”jo det gör ont men jag kan inte gråta”.
Precis så är det med Maximilian, han gråter sällan när han får ont eller om kompisarna puttas. Han kan bli sur och ge igen men han gråter inte och precis det gör att han oftast är den som får skäll. Han är stark!!

Casper den lille busen han har kommit på att han kan reta upp storebror rätt bra genom att bara sätta sig nära och sedan antingen sparka lite löst på honom upprepade gånger eller putta på honom. Maximilian blir givetvis otroligt arg och Casper skyller på Maximilian när det sedan är så att han får igen.
Det som är roligt med detta är att jag känner igen mig så otroligt väl. Det är ju jag och min mellan syster för kanske snart 30 år sedan. Vi var som katt och råtta i hela uppväxten tills hon flyttade hemifrån då vände det, och idag kan jag inte tänka mig att vara utan henne.
Den kärleken och det starka bandet hoppas jag att mina pojkar får när de blir äldre.

Idag blir det fredagsmys för bara mig och barnen, mannen är på egen afterwork. Denna helgen är en liten paus för mig så då skall jag NJUTA med min familj! <3

Resa med en diabetiker

Vi har äntligen kommit iväg på vår planerade resa till Rhodos. Vilken underbar ö, hotell, mat och fantastisk familjesemester. Vi behövde komma iväg och bara rå om varandra få ha roligt och inte ha så mycket annat runt omkring oss. Vi flög ner riktigt tidigt på morgonen och allt gick perfekt. Glada barn och bra värden. Jag hade passat på att betala extra för att få flygstolarna längst fram och det är vi väldigt glada för så här i efterhand.

Vi hade lite otur med vädret de första två dagarna, vi valde då att hyra bil och åka till gamla Rodhos stad. Vilket är en mycket vacker stad och väldigt charmig. Det var nog mest jag och Fredrik som uppskattade den. Vi hyrde en vagn till Casper så det var ganska lugnt. :)

Vi hade en ok vecka med sockervärdena, det som spökade mest var ömsom hög som låga pga. maten. Det är svårt att beräkna på deras söta juicer till frukost och deras vita bröd, men fördelen för Maximilian var att när han blev låg fick han glass. Ni kan ju gissa vad en 5 åring tycker om det då… ;)
Jag fick en kommentar i veckan ”mamma, när vi var i Grekland så fick jag en glass om dagen och ibland två”
Det var faktiskt riktigt roligt att kunna få skämma bort honom med det, för det är nog det Maximilian saknar mest. Han klarar sig bra utan godis men glass är hans stora passion, likt far och farfar..

Slutet av veckan var super bra väder med både värme och massa bad. Då fick vi vår riktiga utmaning med värdena. All aktivitet var svår att matcha och han var inte så sugen på att äta. Får ändå säga att på det hela gick allt kanon och det bästa var att inte en ända natt med kiss i sängen. Vi lyckades nästan alla nätter att hitta bra värden. Det var så skönt. Förutom att Casper trillade ur sängen ca4 ggr så sov vi hela nätter i en hel vecka. :D

Helt underbart hotell med fantstisk mat och fina pooler med ett piratskepp mitt i barnpoolen. Även vårt rum var otroligt fräscht och bra planerat.

Måste även säga att det jag oroade mig mest för var ju tullen och säkerhetskontrollerna och de gick fint. På Landvetter kikade de lite extra på skärmen för sprutorna men annars så var det ingen som ifrågasatte alls.

Vi har varit hemma en vecka som varit helt hysterisk för mig med en omtenta och massa grupparbete är jag otroligt tacksam att farmor och farfar kunde ta barnen en natt när Fredrik var bortrest. Även om vi har två barn som kivas hela tiden gick det bra och barnen verkar  varit nöjda att få bo hos farmor och farfar.