Månadsarkiv: juni 2011

Skolstart och diabetes

Nu i veckan var vi och träffade Maximilians blivande två lärare, den blivande nya skolsköterskan och matansvarig. Jag får erkänna att jag var allt annat än positiv innan. Jag hade fått en olustig känsla innan vid första mötet.
Jag tror iofs att det var till stor del nervositet och oro för det jag inte hade kontroll över.
Mötet vi hade blev kanon. De visste inte vem den blivande tredje läraren är ännu, men de berättade att de skall få en resurs till klassen. Hur många timmar är inte bestämt ännu, men vilken glad överraskning.
Fröknarna blev otroligt lättade när vi berättade att Fredrik kommer att vara med tills de känner sig trygga. Vi förklarade en del och som tur var så har den nya sköterska super koll på diabetes då hennes bästa vän är diabetiker. Jag tror fröknarna kommer ha ett otroligt stöd i henne.

Glad midsommar allihopa och grattis Casper som idag blir 3år.

Fotboll o diabetes

Det är ju en helt ny utmaning att hantera värden när man tränar. Vi har haft innomhusträning med fotbollen i vinter. Senaste två månaderna har det varit utomhus. Jag har tagit roll som en tränare då jag ändå kommer närvara vid varje träning.
Det spelar ingen roll om han är låg eller hög in i träningen. Om han får insulin eller mat innan. Värdena går aldrig åt samma håll? Adrenalin spelar väl en hel del in i detta.

Det man kan komma fram till är att han har väldigt kul. Vilket gör varje minut värt tiden.

En väldigt rolig grej hände i söndags. Man skall inte missuppfatta roligt, för det är inte roligt i helhet. Men på söndag kom en pojke till sista träningen, Hugo. Han är fem år snart sex. Han bor i landvetter gångavstånd från oss. Och han har diabetes! Han debuterade för ett halvår sedan. Så det är ett halvår efter oss. Jag fick pratat med pappan en del och kände igen mig i en hel del. Han uttryckte det som ”vi har precis landat” lite av känslan vi hade för ett par månader sedan.

Det känns otroligt skönt och kul att Maximilian kan få en vän i samma sits och samma ålder som går igenom samma sak. Jag hoppas innerligt att dom finner varandra. Vi planerar att träffas och prata lite, så får vi se vart det leder. Kan bli en spännande sommar.

Sedan så sa pappan att dom inte har känt sig trygga att lämna bort honom ännu. Kanske kan vi ge lite avlastning för dom, vi vet ju precis vad dom går igenom.

20110623-214429.jpg

Två dagar på Vimmerby.

Hela familjen samlades och åkte till Astrid Lindgrens värld. När jag säger familjen då menar jag alla mina syskon. Så vi blev 16 person i olika åldrar. Ett helt underbar bryt i från vardagens stress. När man är där så går man in i en fantasi värld, sakta vaggas man in i denna rytm av sagor och fantasi. Jag gillar att det inte är så kommersiellt, utan att man kan gå runt och känna att man kopplar av. Inte massa betalande av åk-attraktioner och spel utan istället små mysiga snabba föreställningar. Pippi en stående favorit, Emil o familj, Karlsson på taket och alla goa föreställningar. Sedan så fick vi uppleva premiärdagen av Mattisborgen med Ronja. Mycket häftig borg som ingav en bra Ronja känsla.

Sedan så är det diabetesen, en utmaning i sig. Att matcha alla föreställningar, 16 viljor och inköps ställen av mat… Jag och Malin har funderat på att byta yrke till jonglörer. Verkar vara spännande. Det är ju svårt att få andra att följa ens eget schema och förstå att vi kan inte äta när vi känner oss hungriga, utan vi måste följa regelbunda tider. Även om man vill att världen kretsar runt en själv så är det onekligen så att alla har sina egna prioriteringar. Vi lyckades hålla tiderna ganska ok, men vi hade ingen kanon lycka med värdena. Troligen ligger/låg en förkylning i bakrunden och spökade för han rusade hejdlöst. En andra tanke var att han hade mycket adrenalin. Då han blev väldigt glad och upprymd av alla föreställningar undrar man om det kan ha skapat en del orolighet i värdena? Svårt att veta, vi får åka till A.L.V en gång till i sommar och se vad som händer :-D

På kvällen så åt han en del chips, han fick extra insuling mot det. Men han verkade ha svårt att gå ner i värde. Så han vaknade kl 03 och var törstig, då hade han 20,2. så då var det bara att ta en dos.

För att summera så har vi haft värden som en jojo, upp och ner. Maximilian och vi alla har mått bra, har haft kul och skrattat, lekt, busat och njutit. Så man måste väl tycka att det var värt det.

Tack Mamma och Pappa som bjöd med oss på denna helgresa. Barnen som fått varsin mysse och bysse är nöjda och lyssnar på musiken med glädje!

Smultron

Ibland dyker det upp roliga saker.
Min mor har smultron i trädgården som dom plockade med barnen och tänkte äta. Hon googlade smultron och diabetes. Men Nicke som picke. Inte en träff som gav svar på hur mycket kolhydrater det är i?
Så det var bara att prova. Det gjorde ingen direkt skillnad på värdet så det var bra.

Små problem i vardagen som kan vara väldigt svåra :-)

Det går framåt…

Jag inser att vi blir tryggare och tryggare i vår roll som föräldrar i förhållande till diabetesen. Jag tror att den tuffaste perioden både för mig och Fredrik var runt fem månader efter hans debut.
Det är precis som att då sjönk det in, vilket heltidsjobb det är med ett diabetesbarn.
En person i vår närhet refererade det till att ha respiratorvakt och det kanske låter fruktansvärt, men jag tycker poängen är klockren.

Det har blivit mycket lättare efter majmånad då vi haft en bra period. Jag tror vår tilltro till att känna att vi klarar av att hantera detta har växt. Vi är nog oxå väldigt trygga med att Maximilian är så bra på att känna sina låga värden.
Den ständiga oro då han springer ute och leker eller när han sover och att vi inte skall hinna fånga honom finns fortfarande, men tycker mig känna att jag slappnat av lite ändå.
Det kan ju också bero på att jag har galet mycket i skolan nu och inte hinner oroa mig lika mycket för honom, men tror mer på att vi blivit tryggare.
Fördelen med värmen och allt busande ger lägre sockervärden, och det ger fler tillfällen till glass. :) Charmen är att han blir såå lycklig av just de där glassarna.