Månadsarkiv: oktober 2011

Trygghet

För ungefär ett halv år sedan skrev både jag och Fredrik inlägg som handlade om vår rädsla och otrygghet.
Som tur är går allt framåt. Sakta men säkert blir vi mer och mer trygga i vår roll som diabetesföräldrar. Alla föräldrar med sjuka barn eller föräldrar till barn med funktionshinder har nog alltid en rädsla för vad som kommer att hända våra barn i framtiden, men vi växer in i vår roll.
Jag är inte lika orolig för att han skall gå in i koma längre även om det alltid finns tankar i bakhuvudet, vi lär oss hela tiden hur Maximilian fungerar och reagerar. Han skrämde skolpersonalen för någon vecka sedan då han hade värde på 1.9=mycket lågt, gränsfall till medvetslöshet. Maximilian kom ragglande och sa att han kände sig låg. Personalen var bra uppskakade och tryckte i honom många kokhydrater vilket resulterade i högt värde till lunch. Det är lätt att överkompensera kolhydraterna när man blir rädd, det är med erfarenheten vi blivit coolare och vågar ge lite kolhydrater för att sedan ge mer om han fortfarande är låg.

Jag kan förstå om polisen tagit fel på personer med diabetes för att vara för fulla, för om jag på en sex åring ser de tendenserna så… Det är ganska hemsk tanke på att min son skulle kunna bli slängde i en fyllecell om ett antal år och inte gå levande ut på grund av okunskap. Usch! Hemskt!

Vi hade med oss en annan kille med diabetes förra veckan och då insåg jag att vi kan diabetes på Maximilian men inte på kompisen. Han har nämligen ganska mycke insulinproduktion kvar så de reagerar väldigt olika. I hans fall behöver vi direktioner på hur stora doser insulin osv.. Väldigt lärorikt faktiskt. För att förstå hur en person fungerar och reagerar i sin diabetes behövs det mycket tid.
Idag har vi mystid hemma då förskola och skola är stängda.

Sport

Som tur är så gillar Maximilian sport. Han spelar fotboll och innebandy. I början var det lite lurigt med sport och värden, upp och ner… Ingen logik. Men nu senaste tiden har det fungerat kanon! I och med att man inte vet hur han reagerar från gång till gång så är ju jag med hela tiden. Som tur är älskar pappa sport lika mycket! Så nu är jag fotbollstränare, och halv delaktig i innebandyn.
Hoppas intresset för sport hänger i sig i längden, jag tror verkligen lagsporter är kanon för uppfostran!

De är två..

Det var i lördags som Maximilian ville leka med sin nya kompis Hugo. De var först hemma hos oss och lekte. Det var riktigt fullt ös, vilket är ett bevis på att de har roligt tillsammans. Efter massa lek och tillslut lite spelande på tv;n så var det dax för mellanmål. Två pojkar sätter sig i soffan med sina små kitt och börjar tvätta sina fingrar och sticker sig. Lite tystnad när båda hänger sig över sina mätare så hörs dubbelpipet och så pratas det i munnen på varandra.
Som mamma myser jag lite. Det är så roligt att se att han inte är ensam och de verkar själva inte så fasinerade som jag. Den enas värde kan jag lösa med en gång och vet dosen men den andra måste vi ringa och få anvisning för. Det är ju så otroligt olika och de reagerar mycket olika på insulin. Maximilian har ju ingen produktion alls kvar medans Hugo har en del kvar så hans doser är otroligt små jämförelsevis.

De åt mellanmål och lekte lite till hos oss sedan ville de hem till Hugo. De lekte massa och hade lika roligt där och åt middag tillsammans. Vi fick hem Maximilian till kvällen och han hade haft så otroligt roligt. Kan ju tillägga att jag var inte direkt orolig som mamma att skicka hem honom dit heller. Vilken skön känsla ändå! Det måste varit roligt för dem att känna sig helt normala med varandra, inte massa frågor om varför de tar stick eller varför de tar spruta/ har pump. Diabetes är det mest självklara för dem och det måste vara en härlig känsla att vara som någon annan. JAG gillade känslan.

Rädslan för magsjuka

Den där risken att få magsjuka.. Den finns där. Men hur stor risk är det, hur försiktig skall man vara? Om man nu inte är försiktig och tar den där chansningen, sedan hamnar i en magsjuke sväng. Hur jobbigt är det att veta att man kunde hindrat det?
En flicka spydde i skol matsalen idag när hamn var där. Fröken ringde omedelbart till oss och berättade, då vi varit tydliga med hur jobbigt det kan bli. Det var inte en flicka i klassen, men dock så fick en tjej gå hem tidigare för att hon inte mådde bra som går i hans klass.

20111006-225240.jpg
Nu står man där, chansa eller inte? Är magsjuka på g? Är det bara en tillfällighet? Vem vet.
Vårat beslut blev att jag tar med Maximilian till jobbet, jobbar halvdag och ser var vi landar.

Hur gör ni?

Känslor är starka ibland

Läser en Email lista med föräldrar som kan maila sina frågor, sedan går det ut till andra föräldrar som är med. Då kan man få hjälp, stöd, svar eller bara skriva av sig. Detta läste jag igår och det berörde mig, det var kort men så äkta och kändes påtagligt jobbigt för mig. Då även jag och Malin i många fall vill bara gråta och bryta ihop med Maximilian, men det är inte ok, eller är det det?

Nu är vi där igen… Erik 6 år (7 nästa helg!!!) är så ledsen över sin diabetes…

Han gillar inte och sätta sin knapp framför allt i magen så nu har vi kommit
överrens att hoppa aver magen ”hela livet” och bara sätter på rumpan.
Han gråter, skriker och jagar upp sig! Han gapar att han inte vill ha diabetes
och han vill dö, skära bort, slänga denna skit sjukdom….  

Jag kramade honom och började faktiskt gråta själv så han såg, vi grät
tillsammans och vi kramades. Jag har aldrig visat detta innan utan varit den
starke. Sedan kramades vi och lovade varandra att vi aldrig sätter i magen
mer…. rumpan går bättre.

Tänkte jag skulle ta upp det sedan igen och prata igenom allt när han inte är
så ledsen och uppröd… suck vad säger man och vad gör man???? 

Han fick diabetes när han var 3 så han kommer inte ihåg nått annat och visst
måste man få hata ibland men det känns så jobbigt.

Hans tvillingsyster kom in och hade ritat en teckning till honom… det är ju
tufft för henne me såklart.

Tack för att man kan skriva av sig lite…

Tack för en bra text, och för att jag fick lägga ut den på bloggen. // Fredrik