Månadsarkiv: januari 2012

Det finns bra dagar och så finns det andra.

Imorse satt jag med en ny fröken på skolan. Gick igenom allt om diabetesen och hans behandling.
Herregud du har gjort detta så många gånger nu, det sitter i ryggraden, Eller..
Ja men när man har suttit där så har man återupplevt hela scenariot igen. Från insjuknandet till att börja klättra uppåt, ett steg i taget sliter man sig fram och bygger upp en trygghet.

Men så kommer den där dagen, den som slår ner en igen. Nu sitter jag här på jobbet och mår skit dåligt. Känslorna spelar ett sjukt spel. Jag känner mig på något underligt sätt manodepressiv. Från att ha haft en kanonhelg med barnen i snön, till att ännu en gång sitta med fröknar och förklara vad hon skall göra om han ramlar ihop. Just nu känner jag för att bara packa ihop mina saker och gå hem, krypa ner i sängen och bara gömma mig. Tänk att man som en 32 årig vuxen man, kan må så dåligt och känna sig så liten och ynklig.

Ja det är bara att bita ihop, nästa möte börjar om 10 minuter, då skall man lägga på masken och spela pigg och normal…

Man glömmer lätt

Vi delade upp oss för någon vecka sedan, jag tog med Casper och åkte till min syster för att gå på kalas hos Kusinen Joel. Malin tog Maximilian och åkte till hans klasskamrat.
När vi åker så känns det som jag glömt något. Jag känner mig inte hel utan det där kitet. Utan allt man måste tänka på planera och ta med. Så vi sätter oss i bilen och åker dit, klockan är vad den är. Tårta och kakor kommer fram när det kommer fram. Casper leker och när det är dags så kommer han. Han vill ha kaka, han vill ha tårta och sedan bulle. Känslan att bara säga ja varsågod, det känns helt fel. Att inte behöva räkna, planera och göra det rättvist mellan barnen. Casper blir ju nekad en hel del för att vi skall ge barnen en rättvisa. En rättvisa Maximilian inte böhövde bry sig om i den åldern, som nu Casper får med sig automatiskt? Men han lider inte, han får ju lika mycket eller samma som sin idol, Storebror.
Efter kalaset, klockan rinner iväg. Jag känner mig lite slö, vi svänger förbi Burger King. Vad e klockan? hur har han legat? Spelar ingen roll. Denna frihet, eller rättare sagt denna oplanerade ta det som det kommer tillvaron är väldigt svår att hantera när man är så klock styrd som man är..

Känns som en annorlunda vardag är lite vanligare

Det är ett nytt år och jag har nytt jobb, Maximilian får lite ändring i personalen på skolan och förkylning är vardagsmat. Det händer mycket inombods kan jag säga, men det är spännande och det känns ändå bra.

Pumpen är ett verktyg som jag gillar och ibland gillar jag den inte alls, MEN vid annorlunda vardag som när det är kalas, fredagsmys eller bara knäppa nattvärden är den ovärderlig. Det är alla de gånger vi behöver ”dutta” till lite extra insulin eller då vilket vi inte blivit så duktiga på ännu höjer basaldosen (den insulindos som ges automatiskt) eller bolusen (den vi ger vid varje måltid). Vad det innebär är att det pumpas i lite mer insulin under perioden/ de timmar vi väljer.
Detta gör att vi kan gå med blodsockerkurvan lite bättre så att det inte blir lika många toppar och dalar.
Detta låter kanske enkelt men det är en konst som jag hoppas vi lär oss någon gång. Problemet är ju att kroppen inte reagerar samma varje gång man äter säg chips, har han en förkylning reagerar kroppen på ett annorlunda sätt som vi inte kan förutspå.

Natten till igår hade vi tre sängvätningar vilka vi inte heller förstod. Han var inte super hög, han låg runt 9 vilket inte borde öka urinmängden så mycket. Det typiska var att vi skulle på operan igår och var ju självklart super trötta, men det blev bra ändå. För den som är sugen kan jag rekommendera Tosca.

Jag hade nog en inställning att när vi hade levt med diabetes ett år så skulle vi vara proffs, men idag 1år och 5månader senare så känner jag inte så.
Vi har blivit super duktiga på att förstå hur det ska och borde fungera, men kroppen och hormoner gör att det är väldigt svårt att få det rätt. Med rätt menar jag att ligga på ett bra blodsocker helt mellan 4-7 fast vi är tacksamma för allt under 9. Det som är svårast att förstå är när vi lägger oss och han borde gå ner så går han upp istället eller när han borde gå upp så går han ner.
Vi (Fredrik) är fortfarande uppe och mäter på nätterna, jag vill att han försöker sova lite mer för att vi skall fungera som människor, men han känner sig inte trygg ännu. Själv mår jag konstant illa när jag är uppe på natten, även om jag vaknar nu med så slipper jag gå upp.
Fast läser jag andra bloggar så går föräldrar till barn upp även efter 10år med diabetes så det är mer vardag för diabetesföräldrar men jag hoppas vi emellanåt skall kunna sova lite hela nätter.