Det går framåt…

Jag inser att vi blir tryggare och tryggare i vår roll som föräldrar i förhållande till diabetesen. Jag tror att den tuffaste perioden både för mig och Fredrik var runt fem månader efter hans debut.
Det är precis som att då sjönk det in, vilket heltidsjobb det är med ett diabetesbarn.
En person i vår närhet refererade det till att ha respiratorvakt och det kanske låter fruktansvärt, men jag tycker poängen är klockren.

Det har blivit mycket lättare efter majmånad då vi haft en bra period. Jag tror vår tilltro till att känna att vi klarar av att hantera detta har växt. Vi är nog oxå väldigt trygga med att Maximilian är så bra på att känna sina låga värden.
Den ständiga oro då han springer ute och leker eller när han sover och att vi inte skall hinna fånga honom finns fortfarande, men tycker mig känna att jag slappnat av lite ändå.
Det kan ju också bero på att jag har galet mycket i skolan nu och inte hinner oroa mig lika mycket för honom, men tror mer på att vi blivit tryggare.
Fördelen med värmen och allt busande ger lägre sockervärden, och det ger fler tillfällen till glass. :) Charmen är att han blir såå lycklig av just de där glassarna.