Fotboll o diabetes

Det är ju en helt ny utmaning att hantera värden när man tränar. Vi har haft innomhusträning med fotbollen i vinter. Senaste två månaderna har det varit utomhus. Jag har tagit roll som en tränare då jag ändå kommer närvara vid varje träning.
Det spelar ingen roll om han är låg eller hög in i träningen. Om han får insulin eller mat innan. Värdena går aldrig åt samma håll? Adrenalin spelar väl en hel del in i detta.

Det man kan komma fram till är att han har väldigt kul. Vilket gör varje minut värt tiden.

En väldigt rolig grej hände i söndags. Man skall inte missuppfatta roligt, för det är inte roligt i helhet. Men på söndag kom en pojke till sista träningen, Hugo. Han är fem år snart sex. Han bor i landvetter gångavstånd från oss. Och han har diabetes! Han debuterade för ett halvår sedan. Så det är ett halvår efter oss. Jag fick pratat med pappan en del och kände igen mig i en hel del. Han uttryckte det som ”vi har precis landat” lite av känslan vi hade för ett par månader sedan.

Det känns otroligt skönt och kul att Maximilian kan få en vän i samma sits och samma ålder som går igenom samma sak. Jag hoppas innerligt att dom finner varandra. Vi planerar att träffas och prata lite, så får vi se vart det leder. Kan bli en spännande sommar.

Sedan så sa pappan att dom inte har känt sig trygga att lämna bort honom ännu. Kanske kan vi ge lite avlastning för dom, vi vet ju precis vad dom går igenom.

20110623-214429.jpg