Om exakt en vecka…

Om exakt en vecka är det 1 år sedan vi åkte in till akuten och blev inlagda med domen Diabetes. Jag fick frågan för ett par veckor sedan av en god vän om det känns jobbigt med årsdagen in på knuten. Mitt svar då var att nej det känns bra för vi har haft en så bra period sedan maj, när vi har kunnat koppla av och bli mer trygga.

Det hinner ju dock hända mycket på ett par veckor i känslor och i annat. Vi har haft sämre nätter med mer värden som gått utanför ramarna och lilla Casper som drömmer mycket igen. Det är väl allmänt känt men med lite sömn fungerar vi alla sämre och vi blir tröttare och mer känslosamma. Nu menar jag inte att jag är rädd eller ledsen inför ett årsdagen, den känner jag bara mer som ett konstaterande inför, däremot så sitter jag och kikar på bilder från ett par år tillbaka, och DET triggar känslor. Maximilian är ungefär som Casper är nu och ser så otroligt glad och go ut. Jag funderar då på Casper, finns det någon risk för honom? ligger denna sjukdom och ruvar även i honom? Jag tror ju att mina och Fredriks arvsanslag ligger till grund för sjukdomen även om det är helt obevisat.
Jag har fått så dumma kommentarer detta året och en av dem var men vad gör det med en till när ni redan har en.. Jo det gör en massa mer i oro, sorg, rädsla och ilska.

Jag sa till Fredrik härom dagen att när barnen blivit lite större och vi har en chans till mer egentid så får vi börja dejta varandra igen. Det är nog det som jag upplever som svårast detta året, att ha tid för varandra och orka med varandra. Jag har nog med att orka med mig själv, sömn, Maximilian, Casper och dessutom min skola. Att jag sedan skall ha tid och ork för min man och ge honom den kärlek och omtanke han behöver, den finns inte just nu.

Jag är otroligt tacksam att vi båda förstår varför vi inte orkar och att vi inte slutat älska varandra utan att vi bara har tryckt på pausknappen.

Min man är den starkaste person jag känner och också den som hjälper mig varje dag med att orka och vara stark. Han tar hand om oss på ett fantastiskt sätt och är en fantastisk pappa till våra guldklimpar. Han är den finaste som finns och jag är lycklig att han vill leva med mig, för jag vet att jag inte alltid är den lättaste att leva med! ;)