Trygghet

För ungefär ett halv år sedan skrev både jag och Fredrik inlägg som handlade om vår rädsla och otrygghet.
Som tur är går allt framåt. Sakta men säkert blir vi mer och mer trygga i vår roll som diabetesföräldrar. Alla föräldrar med sjuka barn eller föräldrar till barn med funktionshinder har nog alltid en rädsla för vad som kommer att hända våra barn i framtiden, men vi växer in i vår roll.
Jag är inte lika orolig för att han skall gå in i koma längre även om det alltid finns tankar i bakhuvudet, vi lär oss hela tiden hur Maximilian fungerar och reagerar. Han skrämde skolpersonalen för någon vecka sedan då han hade värde på 1.9=mycket lågt, gränsfall till medvetslöshet. Maximilian kom ragglande och sa att han kände sig låg. Personalen var bra uppskakade och tryckte i honom många kokhydrater vilket resulterade i högt värde till lunch. Det är lätt att överkompensera kolhydraterna när man blir rädd, det är med erfarenheten vi blivit coolare och vågar ge lite kolhydrater för att sedan ge mer om han fortfarande är låg.

Jag kan förstå om polisen tagit fel på personer med diabetes för att vara för fulla, för om jag på en sex åring ser de tendenserna så… Det är ganska hemsk tanke på att min son skulle kunna bli slängde i en fyllecell om ett antal år och inte gå levande ut på grund av okunskap. Usch! Hemskt!

Vi hade med oss en annan kille med diabetes förra veckan och då insåg jag att vi kan diabetes på Maximilian men inte på kompisen. Han har nämligen ganska mycke insulinproduktion kvar så de reagerar väldigt olika. I hans fall behöver vi direktioner på hur stora doser insulin osv.. Väldigt lärorikt faktiskt. För att förstå hur en person fungerar och reagerar i sin diabetes behövs det mycket tid.
Idag har vi mystid hemma då förskola och skola är stängda.