Stolt och glad

Ny nål imorse på Maximilian. Vid 12 snåret ringde fröken. Värdena har successivt ökat och det lutar åt något fel på nålen. Ber skolan ta 1,5 enheter och mäta efter 15min. Det gav inget resultat. Då var han uppe på HI enligt mätaren.. Så jag informerar att dom får ta sprutan och ge insulin.
Fröken blir helt lite stressad men ändå kontrollerad. Jag pratar med Maximilian och förklarar läget, du får ta sprutan. Klarar du det? Ja svarar han utan att tveka.
Det är på något sätt jobbigt men skönt att han kan vara så stark. En 7-åring som inte gjort detta på länge bara tar den.
Gick igenom proceduren för fröken i telefon. Hon ville att jag tog det igen sakta. Då visar det sig att en annan fröken redan har gjort allt rätt. Satt på kanyl, tagit av skydden, laddat och skjutit ut lite för att se att den är klar.
Då kändes det väldigt skönt.
Maximilian tar sprutan och påbörjar resan neråt. En halvtimme senare är jag där. Fröken har då sparat nålen som är krökt i ett klart L format halvvägs ner på slangen. Inte konstigt med värdena då. Väljer att sätta nålen på skolan. Frågan en fröken om hon vill. Hon genomför detta nästan utan problem. Jag inser att hon troligen kommer lösa det själv nästa gång.
Vi ger ytterligare insulin och jag informerar hur förloppet troligen kommer bli med värdena. Hon sköter detta galant och ger lite mindre insulin till mellanmål och fyller sedan på med ett knäcke när han är på väg att dyka.
Efter denna dag känner jag en stor glädje att vi har en sådan grym son. Han löser det galant.
Och en stor trygghet i att fröknarna på skolan börja komma in i det ordentligt och faktiskt förstå hur han reagerar i olika lägen och vad som kan vara fel och rätt!
Kommer somna med ett leende idag!

3 reaktioner på ”Stolt och glad

  1. Förstår att det måste kännas otroligt skönt att lärarna vill, vågar och faktiskt börjar kunna så smått. Sov sött ni! :)

  2. Hej, vad skönt att få läsa er blogg. Vår äldsta dotter på 8 år har precis insjuknat sedan 6 veckor tillbaka. Vi börjar komma in det lite men har fortfarande mkt kvar att lära. Skönt och lärorikt att få ta del av hur andra familjer har det. Det är ju en stor omställning för hela familjen, släkt och vänner till viss del. H. Ingela

    1. Vad roligt att höra att vi kan ge lite tröst i en otroligt intensiv och känslomässigt jobbig period. Det jag kan säga är att man blir tryggare och mer bekväm med livet och diabetesen ju längre tiden går, även om det kanske inte känns så nu. Kram till dig och din dotter!

Kommentarer inaktiverade.