Varför gråter Fredrik?

Klockan åtta igår kväll stod jag på toaletten, tårarna rann och jag kände mig hopplöst vilse. Efter 4 timmars krigande med att få upp Maximilians sockervärde över 4, ge massa dextrosol, se honom spy gång på gång. Pumpen bortplockad, inget insulin gavs.
Då insåg jag sakta men säkert att vi inte hade kontroll på hans diabetes. Vi var vilse och kunde inte ta oss ut ur denna djungel av hemskheter. Sista alternativet började närma sig, åka in till Akuten och sätta dropp. Sockerdropp som skulle ge möjligheten att ge insulin och bromsa ketonerna som smyger sig på.

I det ögonblicket fick jag en hemsk flashback och alla dessa känslor när man sitter på sjukhuset och känner sig helt vilse och hopplös vid insikten att han fått diabetes. Att inse alla utmaningar och hinder som kommer längs vägen. Att förstå att en liten magsjuka kan ställa till ett sådant helvete. Detta gjorde att jag hade svårt att inte bryta ihop, att inte börja storgråta framför Maximilian och visa hur jobbigt det är. För de flesta lyckosamma personer vet att ens föräldrar är alltid starka och är ens stabila punkt i livet. Vad som än händer står dom där starka och håller upp dig i dina krislägen i livet… Först nu inser man hur jobbigt det är att hålla denna fasad när det är tuffa tider i livet.

Det är svårt att förstå hur en liten magsjuka kan skapa sådana känslor, men när man står där är det otroligt jobbigt. Vilse som man är söker man svar. Min lilla räddning i detta helvete var att ringa Tove. En vän som har gått igenom mycket med sina barn. Ett samtal för att få höra det man eventuellt tänker, få den lilla karta man kan hitta för att ta sig vidare ut ur situationen. Att ringa direkt till en avdelning på sjukhuset för att få kontakt med en diabetes läkare som kan hjälpa en. Och sakta få insikten att vi får åka in till Akuten.
Det är först efter, jag inser att det samtalet till Tove kanske är lika jobbigt för henne som för oss. Känslorna som andra föräldrar går igenom bubblar väl upp lika väl som ens egna. Men samtidigt så inser man att man behöver likasinnade därute som kan stötta en. Om man inte har några personer runt sig som kan stötta och prata hade man nog sakta men säkert brytit ihop.

Vi ringde Östra och fick rådet att åka in, jag förberedde Maximilian på allt det innebar. att sätta dropp i armen. Han var medveten om vad det innebar och blicken i hans ögon var ingen rolig syn. Men så stark han är, så klagar han inte, protesterar inte, grinar inte, han bara tar på sig och litar på oss blint att vi har koll på läget. Hans ända oro är att han kommer spy ner bilen….

Vi slapp dropp, vi slapp lägga in oss. För när vi kom in så hade det äntligen vänt. BS steg till 12 på 20 minuter. Ketornerna hade gått upp men i det läget så kan jag ge insulin. Vilket bromsar och stoppar framfarten. Jag fick stöttning från Läkaren på plats, men hon insåg att jag hade koll på läget när vi väl kunde ge inulin. Hon kom in varje timme och stämde av läget och gemensant beslutade vi att åka hem vid midnatt då jag kände att jag kunde hantera det.

Idag är han matt, utslagen och bara legat i soffan. Vi får hålla oss till mycket sockerhaltiga varor, för det kommer ta några dagar att hitta balans igen. Att få upp värdena och tills magen accepterar mat igen.

Denna oro med magsjuka har vi fasat över i två år. När Casper var magsjuk, ja det var jobbigt. Torka, stötta och sova dåligt. Men det är som en promenad i skogen jämfört med det vi upplevde igår. Vi kommer garanterat slita ännu hårdare för att undvika magsjukan. Vi håller tummarna för att vi slipper detta igen….

5 reaktioner på ”Varför gråter Fredrik?

  1. å här sitter jag o tycker att jag har det jobbigt???????????
    kram på dig Fredrik, jag gråter nu jag oxå, krya på er alla däruppe i norr,,,,,
    faster maud

  2. Jag är glad att du ringde, Fredrik! Däremot önskar jag att jag hade kunnat komma med mer handfasta råd. Men tyvärr får vi nog acceptera att vissa gånger måste detta vara utvägen. Men samtidigt känner jag en trygghet i tanken , just detta, det finns hjälp att få av sjukvården när det känns så övermäktigt.
    Sen har du helt rätt i att det tar ju fram alla tankar och känslor hos mig också. Det första jag gjorde var att ringa David för att dela med mig. Visst sjutton blir vi påverkade. Vi vet ju allt om oron och frustrationen. Och ledsenheten <3

    För oss har det tagit i alla fall en vecka med sänkta basaler innan det stabiliserats. Tjatigt även det.

    Men nu har ni gjort er första. Er fina lilla kille och hans fina föräldrar klarade även detta tillsammans!

  3. Fredrik . Malin . …. I think of you & send hugs … it is not good for Max & diabetes, a very big worry for you … Love Robyn

  4. Ja, Fredrik du är inte den enda som torkar en tår. Liksom Maud blev jag ledsen då jag läste din blogg.
    Jag är glad att Maximillian har en bra förklarande Far, som ger uttryck på sina känslor och kan förklara omständigheterna så väl.
    Varje ”smäll” som Maximillian får ta emot stärker honom. Tyvärr är inte detta någon tröst för honom. Tror att mamma är ett bra ”bollplanket” för dig oxå.

Kommentarer inaktiverade.