Dumma diabetes!

Idag känner jag mig liten, ledsen, rädd och samtidigt väldigt arg. Vi började dagen med lite för högt värde som fortsatte att stiga. Jag valde att ge mer insulin samtidigt som vi gav lite mellanmål i bilen påväg till Bauhaus. Väl där går vi runt, busar och letar efter olika saker på vår lista. Med jämna mellanrum tittar vi på pumpen och inser att han gått ner till normala värden, pilen snett ner och både jag och Fredrik funderar utan att prata med varandra om vi borde äta något. Tyvärr så avvaktar vi och helt plötsligt börjar han gny, och jag ger två dextro för att bromsa. Det vi inte inser på direkten är att det redan är för sent för broms, det är ett fritt fall och efter ytterligare 4 dextrosol bestämmer vi att vi skall ta en glass. Fredrik ber Maximilian att ställa sig upp, men då är han helt borta, ytterligare två dextrosol och Fredrik får bära honom. Vi sätter oss och ger barnen glass, Maximilian kan inte prata riktigt och gnyr högt för han mår riktigt dåligt. Dumma vi borde ju köpt en söt dricka, men lite skärrade tänker vi inte så utan väljer glass som är fett och tar lite tid innan den hjälper, men med åtta dextro tror man ju att det skall vara lugnt. Efter att ha ätit upp sin glass och han börjar kunna prata rent igen, tittar han sig omkring och säger ”fusk ni får glass och inte jag” han får då givetvis både utav min och Fredriks glass. Han minns ingenting utan bara en stund tidigare i affären.
Det som är absolut jobbigast som förälder är att behöva se sitt barn må så dåligt och maktlösheten i situationen. Rädslan som fullständigt kramar hjärtat hårt, så otroligt hårt.
Rädslan och sorgen som infinner sig efteråt när jag tänker på vad som kunde hänt om inte vi var där, men framför allt trötthet av att alltid behöva tänka och ligga steget före. Det är tröttsamt, och de senaste dagarna har varit hemska med hoppiga värden från under två upp till 19 på mycket kort tid. Jag kan bara tänka på hur han mår när det spökar så, usch och stackars barn.
Nu en låg natt…