Inskolning

Vi kom hem efter 12 dagar på sjukhus och skulle börja hantera allt runt sjukdomen. Frågorna var fortfarande många, oron var stor. Men det kändes väldigt skönt att vara hemma. Att få sova tillsammans igen hela familjen. Att kunna känna att man kommer tillbaks till familjelivet som kändes långt borta på sjukhuset.

Maximilian levde ju upp, även om han trivdes på sjukhuset. Kan knappt minnas någon gång han gnällde att han ville hem eller inte trivdes. Han kunde leka med kompisar igen, vilket han gör dagligen i vanliga fall. De första dagarna så kunde han inte gå iväg, utan alla kompisar fick komma hit, så han for ut ringde på hos en kompis och frågade om han ville komma hem och leka. Känslan att han lekte och fick vara normal efter dessa dagar på sjukhuset var en liten tröst i det jobbiga. Då Malin studerar och gick på CSN var det inte lätt för henne att vara hemma på VAB, så jag tog första tiden hemma när Malin var tvungen att vara på lektion.

Det var mycket att ta in och mycket ansvar. Frågorna kom ju mer och mer, vi trodde vi uppfattat något men så pratade jag med Malin och insåg att vi inte hade fattat samma. Då kändes det lite hopplöst. Något som är väldigt skönt är att vi hela tiden kunnat lyfta telefon under dagtid och snabbt kunnat ställa frågor till Sjukhuset. Första dagarna hade vi möjlighet att ringa till avdelningen vi var inlagda på. Det var bara någon enstaka gång vi ringde dit, det var ändå väldigt skönt att ha möjligheten.

Efter ett par dagar så började jag ta mig ner till Dagis. Jag kom ner vid 09 och stannade till 12. Maximilian och Casper fick leka och roa sig. Jag fick chansen att prata med dagis personalen. Min första uppfattning på sjukhuset var att personalen skulle få komma upp till sjukhuset och få en utbildning. Något som hade blivit lite fel i kommunikationen, istället skulle jag ta första delen och sätta in dagis personalen i rutiner och grund kunskaperna. Efter två veckor ungefär skulle personalen få komma upp till sjukhuset och få chansen att gå igenom det och ställa frågor. Något som i det läget kändes väldigt fel för mig. Jag som inte fattade ett skvatt skulle lära andra att ta hand om mitt barn. Successivt har man väl insett att sjukhuset hade en bra tanke bakom det. Att jag kunde lära personalen grunderna och sedan kunde sjukhuset fylla i luckorna och svara på avancerade frågor.

Vi satte oss och så körde jag en genomgång av diabetes och rutiner. Det var tre överväldigade lärare jag satt med. Så mycket information och så mycket att lära. I detta läge så kände de nog en del skräck i hela saken. Men de var starka och accepterade läget och kämpade. Dom hade ju tyvärr inte så mycket val. Jag gav dem möjligheten att få testa och sticka i fingret. Något som en av fröknarna inte hade något problem med alls. Medans två andra var fruktansvärt rädda. Kanske var det bra att personalen fick denna upplevelse för att förstå en liten del av allt som Maximilian går igenom.

Det var mycket frågor i början, en del frågor var bra medans en del kändes väldigt jobbigt, för det kändes som att de hade fått allt om bakfoten. Två tre dagar senare så frågade jag Maximilian om en dagis fröken fick ta sprutan, och han sa ja utan att tveka. Jag hade väntat mig ett nej, men då han sa ja, så körde vi. Fröken var rädd och jag pratade med henne lugnt och stilla. Handen skakade som ett asplöv men hon tog den och det gick kanonbra. Räkningen till tio gick på 3 sekunder, men jag fick sakta ner henne och se till att hon höll sprutan kvar längre. Frågan var om Maximilian eller fröken var mest rädd?

Efter två veckor så började det sitta. Malin skulle till frisören och lämnade Maximilian där ensam i två timmar. Första gången som han var själv med någon annan än mig och Malin. En jätte jobbig känsla. Ni som har haft barn vet känslan av att lämna barnen på dagis första gången, när man känner sig ängslig och tom, att barnen skall bli ledsna och gråta. Detta kändes som en liknande situation, men skillnaden var att man kände känslan av rädsla att han skulle gå ner i värde och hamna i koma eller värre . Känslan av att förlora honom satt där som en gnagande skräck i huvudet. Man visste väl att sannolikheten inte var stor, men känslan är inte mycket att göra åt.

Allt gick bra och efter det började vi lämna några timmar i ett par dagar. Maximilian hade så roligt att han ville stanna. Personalen på dagiset tyckte det gick bra och kände sig så trygga dom kunde. Dom ringde och pratade mycket i telefon för att balansera tankarna. Vi började falla tillbaks i våra dagliga rutiner, lämna på morgonen och hämta efter dagis. Personalen ringde ett par gånger per dag eller så ringde vi dit. Det gick över förväntan. Skönt men samtidigt skrämmande att allt fungerade så bra så snabbt. Man hade ju sett månader av omställning framför sig. Mycket att tacka är väl att Maximilian tog det så bra och skötte sig utomordentligt med stick, sprutor och mat.

Kommentera