Första chocken

Det var tre dagar innan dagis började igen för Maximilian och Casper. Maximilian vaknar på natten och har haft en olycka i sängen. Samma sak sker flera nätter i rad. För Maximilian är detta högst ovanligt, det var månader sedan det hände senast. Våran första tanke är att han är nervös för att börja dagis igen, vilket känns väldigt underligt.

Efter 5 nätter med samma sak ringer jag vårdcentralen i Mölnlycke. Sköterskan rekommenderar en bokad tid för att kolla om något är fel. 1 timme senare sitter jag med Maximilian hos läkaren. Vi skall ta ett kissprov och blodprov. Blodprovet innebar ett stick i fingret.

Senast vi var hos läkaren var när han hade fått en flis igenom pekfingret som skulle dras ut. Det slutade med Emla kräm, och efter massa övertalande att jag fick hålla fast honom med hjälp av en sköterska och en läkare. Det skulle inte vara annorlunda denna dag. Jag fick hålla och två sköterskor hjälpte till att sticka i fingret och ta blod. Denna rädsla han har och behöva tvinga honom till detta gav mig en klump i magen. Slutligen var det gjort, efter mycket kramande var han glad igen och vi kände skönt nu kan vi snart åka här ifrån.

Det blidde inte riktigt så. Vi satt ner med läkaren och hon pratade lite om allt möjligt. Jag förklarade varför jag trodde Maximilian hade kissat så mycket. Efter några minuter av dö snack säger hon till mig. Det är så att Maximilian troligen har fått Diabetes. Denna känsla jag fick, chocken och sorgen. Jag visste mycket väl vad Diabetes var. Min bästa kompis hade Diabetes när jag växte upp. Vad jag inte fattade då var hur mycket mer det innebar än jag trodde i det läget. Men tankarna snurrade och i mitt huvud och hjärta kändes detta som en dödsdom.

Läkaren sa lugnt till Maximilian att hon vill prata med Pappa själv, bad honom följa med sköterskan och väga sig, sedan få kolla i den hemliga lådan. Så fort dörren stängdes brast det för mig. Jag kunde inte andas och det sprutade tårar. Man kände sig väldigt liten i detta läge. Läkaren informerade att vi behöver åka raka vägen upp till Östra sjukhusets akut för att få detta bekräftat, när det är gjort blir vi inlagda.

Jag undrar i detta läge om det är diabetes eller kan vara något annat. Man hoppas ju in i det sista att det är fel diagnos. Läkaren säger att jag bör ringa min fru och be henne möta upp. Jag samlade mig en minut och lyfte telefon för att ringa min fru. I samma ögonblick som hon svarade och jag hörde hennes röst bröt jag ihop igen. Jag fick inte ut ett ord i telefon. Min fru blir lätt uppjagad på andra sidan, jag anstränger mig för att få ut orden. Han har diabetes! Min fru som då sitter i skolan och behåller sitt lugn får all information jag har och vi skall mötas upp för att åka in till sjukhuset. När hon sätter sig i bilen och börjar tänka slår det henne vad som händer och hon bryter ut i gråt i bilen.

När Maximilian kommer in i rummet igen biter man ihop. Underligt nog blir man väldigt stark när man måste för ens familj. Men tankarna rullar i huvudet, alla nålar alla mediciner.. Samtidigt som man försöker förklara för honom att vi måste åka till sjukhuset. Han e glad som vanligt så det är ju inga stora bekymmer.

Väl uppe på akuten blir vi inskrivna och skall ta blodprov igen. Vilket han mycket väl är medveten om vad det innebär. Tyvärr så är akutpersonalen inte lika skicklig. Dom tar ett prov som blir fel, vi får ta samma blodprov två gånger. Det går inte att beskriva den känslan att tvinga sin son att göra detta. Att behöva hålla fast honom med hela sin kraft när han hysteriskt skriker och gråter av rädsla. Vissa saker är inte roligt när man är föräldrar. Provet visar som befarat att det är diabetes. Vilket leder till att vi blir inlagda på barnmedicin avdelningen. Det som är tur är att vi åkte in tidigt. Hade vi väntat ett par dagar till så hade risken varit stor att hans kropp börjat koppla ner och han hade behövt intensivvård. I detta läget hade han höga värden på 25+. Men inte så farligt att han behövde intensivvård. Vi fick sätta i en venkateter som gav honom dropp. Detta gjordes av avdelningssköterskan på akuten. En äldre dam som visade varför erfarenhet är bra. De yngre sköterskorna kastar in handuken då dom inser vilken uppgift dom står inför. Hon pratade med Maximilian på ett annat sätt än dom unga. Hon lyckades få honom lite mer harmonisk.

Vi blev inlagda på Drottning Silvias barnsjukhus. Man kan säga vad man vill om svensk sjukvård. Men när det gäller barnsjukvård är det otroligt bra respons. Från att jag satt på jobbet kl 09 och ringer vårdcentralen, sitter vi nu på vårt rum på sjukhuset kl 17. Från en vanlig familj som äter när man vill och vad man vill, som tar dagarna som kommer, till att vara en annorlunda familj som kräver exakta mattider. Som kräver exakta matintag mot medicin. Som tappar mycket av sin vanliga vardag.  När vi sitter där på sjukhuset helt matta och chockade, inser vi inte vilken lång resa vi har framför oss. Men det skall vi snart bli varse om…

5 reaktioner på ”Första chocken

  1. Åh jösses vad jag känner med er när jag läser det här…

    Malin skickade SMS till mig 11.38 den här dagen. Jag var på IKEA; det var 3 dagar efter pappa gått bort. När jag tar upp telefonen står det bara ”Maximilian har diabetes”, har nog aldrig darrat så mycket på händerna som när jag försöker få upp tangentlåset för att kunna läsa resten. Satt en lång stund på en barnstol på barnavdelningen och försökte förstå hur livet bara kan ändras för en familj av ett blodprov.

    Tycker fortfarande inte att livet är rättvist för er, men ni klara det med bravur. Är fantastiskt av er att skriva om det så öppet, det hjälper både familjer i samma situation som oss i er omgivning, likväl er själva när ni får en möjlighet att kommunicera ut det som bubblar inom er… Fantastiska 4:an är vad ni är!

    Tusen kramar!

    1. Just då satt jag i bilen med Maximilian vid Fredriks jobb. Han var inne och bytte bil för han hade åkt iväg med jobb bilen. Han trodde ju bara de skulle säga att det var en infektion eller nått och att de skulle ge antibiotika, och att han sedan skulle åka tillbaka till jobbet.
      Det blev ju inte riktigt så. Jag åkte i snabb fart hem från skolan och packade en väska, gjorde en smörgås till Maximilian och sedan åkte vi tillsammans. Det blev en otroligt lång dag på akuten och sjukhuset.

  2. Hej! Här sitter jag och gråter när jag läser om ”första chocken”, jag känner så väl igen mig!!! Vår son Arvid (4½ år) fick diabetes för tre veckor sedan. Det är så många bitar jag känner igen i detta inlägg, att man innerst inne tror att diagnosen är felställd, att man känner sig stark inför barnet även fast man gråter inombords (var får man krafterna ifrån??!), att ni kom in tidigt, att det gick fort från telefonsamtal och tills ni var inlagda på barn, osv. , osv….

    Just nu tampas vi med kolhydraträkning hit och dit, jag tycker det är jättesvårt!!!! Men min sambo har gjort i ordning i Excel där man kan klicka i t.ex hur mycket mjölk Arvid dricker och så räknas det ut hur mycket enheter han ska få, det underlättar enormt. Men det är besvärligt att ha med datorn… ;)

    Alla säger att vi kommer att lära oss och att vi kommer att vara experter på detta framöver, men man undrar ju när det kommer att bli så. Just nu är allt bara kaos…men det tar sig bit för bit. Tidigare fanns inte så mycket tid över i vardagen, men nu måste vi ta oss den tiden så det övriga i vardagen blir drabbat. Arvid har en lillasyster (Johanna, 2½ år) som vi försöker ge extra tid också, men som sagt så är det svårt att både hinna och orka allt. Huset ser ut som ett bombnedslag, men det får göra det tills vi orkar ta itu med städning…

    Jag har lagt in er blogg i favoriter så jag ska läsa ikapp någon dag när jag har mer tid. Roligt att ni har denna blogg!
    Mvh/Stina

  3. Hej Stina, kul att du hittat hit. Jag hoppas att det du läser ger dig lite stöd och hjälp på vägen genom detta. Vi har alla suttit i samma båt och det är ingen rolig erfarenhet.
    Ni kommer höra mycket visdomsord av många människor, ex: ni kommer ju vänja er så det blir vardag eller det kunde varit värre m.m. Ibland kommer det störa som tusan men man måste se det som dom menar väl även om dom inte har en aning om vad ni har för resa framför er och vilka dagar och nätter ni kommer uppleva.
    Ni är alltid välkomna att kontakta oss om ni vill prata eller har frågor.
    mvh Fredrik

    1. Tack så mycket! Det känns jättebra att ha hittat till er blogg och jag har NÄSTAN läst alla inlägg nu. :) Jag känner igen mig i så mycket ni skriver!
      Just nu är jag med på förskolan och lär personalen att hantera insulinpennan och ta stick i fingret, det får ta den tid det tar och min chef på jobbet är väldigt förstående i att jag inte vet exakt vilken dag jag kommer tillbaka – det ska kännas bra för personalen att ta över ansvaret också.Men vi känner oss väldigt trygga med personalen och tror att det kommer att gå superbra.
      Det kommer troligen att bli pump för Arvid, men det kan dröja några månader. Jag har läst om pumpen ni skrivit om och tycker den verkar toppen, men tror inte att den finns upphandlad i Östersund….men ska kolla det. Insulinpennan med minne verkar också toppen, måste fråga om den också… :)
      Vi kommer säkert att fråga er om saker o ting framöver, jättebra att ni finns på nätet och att ni ligger några månader före oss så vi kan få lite råd och tips. ;)
      /Stina

Kommentera