Skolan börjar

Sitter nu i skolan och skriver, det är inskolning för Maximilian. Tre nya lärare att lära upp om diabetes. Sedan är det alla runt honom, fritids, bamba m.m. Andra föräldrar kommer och går här, de flesta är med sina barn allt ifrån 1 timme till 2-3 dagar. Här sitter jag, dag efter dag. Just nu softar i en soffa och skriver. Dagarna går, men det är inte för  Maximilians trygghet jag är här, utan för lärarnas. Jag inser hur svårt det var att greppa i början. Vi hade inget val, för oss var det bara att ta fullt ansvar direkt. Lärarna gör ett bra jobb, en del rädsla och oro finns, hade varit underligt om det inte vore så. Alla tre lärare har provat att ta stick och spruta. Jag erbjöd under sittning att prova för att veta vad det innebär. Alla tre svettades och skakade, ändå valde dom själva att prova. Jag kunde se stoltheten i ansiktet när sprutan var klar.

Det största hindret för lärarna är maten. Hur reagerar han på olika mat sorter, hur skall vi anpassa dosen till maten. Även om möjligheten att ringa mig när som, så är det bra att dom vet att ett grovt hamburgare bröd till en fiskburgare med klyftpotatis är för mycket kolhydrater mot vad normal dos är. I det läget skall lärarna inse att dosen skall ökas lite eller ringa oss för rådgivning. Det är en djungel med maten.

Jag känner mig trygg än så länge. Skolan kanske är lite snurrig, rektorn är lite organiserad i mina ögon. Men Lärarna i Maximilians klass hanterar det kanon, bamba personalen är motiverad och det är dessa personer som kommer att hantera Maximilian. Så länge dessa personer ger 100 procent och vill lära sig så kommer det gå bra.

Klasskamraterna kom förbi med ögon stora som pingisbollar när Maximilian tar stick. Han blöder! Jag frågar lätt, är du rädd? Nej säger dom och skakar på huvudet med stel
nacke.. I fredags satte jag mig med barnen i en ring och visade alla apparater. Jag förklarade att Maximilian hade en liten del i honom som gått sönder. Men denna spruta hjälper honom. Jag berättade om maten som kom ut i blodet, som sedan stod och knackade på dörren för det kunde inte komma ut i musklerna och ge honom spring i benen. Sprutan som jag gav honom var nycklarna som öppnade så sockret kunde komma ut i benen och ge honom det spring han behövde. Alla barnen lyssnade intensivt. Tills en pojk ställde en fråga, sedan släppte det och frågorna haglade. Barn ser saker på helt andra sätt än vuxna. Att förklara för barn är så annorlunda. Jag måste göra en rolig saga av det. Gubbar som klättrar i kroppen och jobbar och sliter. Barnen ser ingen skillnad på en person för en liten skillnad. När och vem lär barn att se annorlunda på personer som har en mindre skada? Det är härligt att se och höra barnen när dom spekulerar och frågar.

Hur mycket innebär allt detta för oss?

Först börjar jakten på våren med att prata med kommun, skola, rektor och få dessa  personer att förstå att vi har ett barn med speciella behov. Att han behöver extra tillsyn och vård. Jag försökte göra klart att lärarna borde vara medvetna om att de får ett barn med diabetes och vad det innebär. Att skolan får tid att förbereda precis allt som behövs inför starten. Nu blev det inte riktigt så. Rektorn informerade lärarna 4 timmar innan vi kom för introduktionen att ett barn har diabetes. Lärarna fick ingen tid alls att läsa eller sätta sig in i detta.

Steg två var att ha en sittning med lärarna, bamba ansvarig och skolsköterskan för att ge  en första inblick i detta livet. Det gick bra, förutom att en lärare hade sagt upp sig direkt och det var två kvar. Sittningen var givande, de fick lära sig en del och förstå vad dom hade
framför sig. Även om dom inte kan förstå det förrän dom sitter i det.. Nästa steg var att leta upp allt material, ringa Östra och skaffa nytt material för rätt ålder. Boka tider och kolla upp dagarna Östra har för att informera skolpersonal. Ett pusslande som har gått rätt bra. Vi har fått fram en tid då lärarna får komma upp för en genomgång igen. Vi kör metoden som Östra föredrar, att man börjar skolan/dagis med barnen och lär personalen starten och rutinerna. Sedan så bokar man efter ett par veckor en sittning som ger lärarna
chansen att ställa frågor. I det läget har första smällen varit, lärarna har börjat fundera och förstå. Frågorna blir mer kompetenta och svaren ger mer då förståelsen för diabetes är större. Med andra ord, mer kvalité av personalen på sjukhuset kan ges till lärarna. Detta fungerade kanon på Dagis, jag är övertygad om att det kommer vara bra nu med.

Andra föräldrar måste få en förståelse, så dom kan hantera frågor som barnen kommer
med hemma. Jag skrev ett brev till föräldrarna som förklarar vad diabetes är. Dödar vanliga ryktena ”diabetes växer bort” m.m. Plus att man förklarar vem Maximilian är och vilka utmaningar han har. Sedan så trycker jag på att magsjuka är en livshotande situation för en diabetiker då han är beroende av insulin, för att ta insulin behövs mat, är man magsjuk är mat inte det roligaste.. Det onda hjulet. Genom detta brev kan man eventuellt få stoppat hälften av dess situationer när föräldrar skickar sina barn sjuka eller i karantän perioden. En förbättring för alla på skolan, lärare som elever.

Många timmar försvinner, alldeles för mycket att ta igen känns det som. Jobbet tar stryk, men det har ju ingen som helst betydelse när det kommer till familj. Familjen går först i alla lägen. Det är familjen som gör livet värt att leva. Man skall vara tacksam att man har
ett jobb där cheferna och företaget har en bra inställning och ser en individ bakom arbetaren. Att jag har ett liv med olika utmaningar, i och utanför jobbet.

Kommentera