Första veckan

 

Dagarna gick på sjukhuset, Malin och jag turades om att sova där. Den andre hämtade Casper som var antingen på dagis eller med våra föräldrar. Man inser hur lyckligt lottade vi är som har båda våra föräldrar kvar och friska. Vi har alltid haft stöd från dem. Det som även är en trygghet är ju att Casper har sovit en del både hos Farmor och Mormor, vilket gjorde att han kände sig trygg där. Vid ett tillfälle på sjukhuset skulle farmor och farfar åka, då började Casper gråta för han ville ”åka med” som han säger. Den andra familjen som vi träffade på sjukhuset hade ju inte samma tur, nästan inga av föräldrarna var kvar och ingen av dom bodde i Göteborg.  Ett syskon hade dom som bodde i Oslo. Vilket ledde till att dom hade inget annat val än att bolla med lillasyster på bästa sätt. Det är ju inget roligt för lillasyskon att tillbringa hela dagar på sjukhuset, men det var ju där man ville vara som förälder för att stötta sitt barn. Man skall uppskatta den hjälp man får från sin omgivning och vara tacksam. Det finns dom som inte har det lika enkelt. 

Casper var några timmar på sjukhuset. Man kunde ganska snabbt märka att Casper saknade sin storebror. En trygghet som alltid har funnits där. Att jag och Malin finns där för honom är ju självklart. Men man missar nog lätt vilken stor roll ett syskon har. När vi sov hemma med Casper så vaknade han framåt morgonen, man bar in honom i sin säng så han somnade om en stund. När han sedan vaknade igen gick han upp och in till Maximilians rum och ropade efter storebror. Men där var ju tomt. Då satte han sig på mattan mitt i rummet och lekte med sakerna i rummet. Troligen var det lite av en trygghet för honom att sitta där. Han var alltid glad att komma till sjukhuset och träffa Maximilian. Första dagarna så försökte vi lämna på Dagis, men insåg efter ett par dagar att det inte höll. Han var helt uppriven och hysterisk när vi lämnade. Storebror har ju alltid varit med när vi lämnade, men nu var han själv. Allt var bara fel för honom, så vi valde att ta med honom så mycket som möjligt och sedan passade våra föräldrar honom några timmar var dag. 

På måndagen så startade ju alla möten, vi hade ett fullt schema. Läkare, diabetes-sköterska, dietist och kurator. Dom gjorde klart för oss att det kommer bli mycket möten och mycket information att ta in. Läkaren som hade varit med om detta innan tog informationen väldigt lugnt. Förklarade små bitar varje gång. Som ett tusenbitars pussel som man la någon kväll åt gången för att slutligen ge en stor bild. Första mötena var ju svåra att ta in någon information. Även om vi läste information så var det liksom så svårt att acceptera det. Vårat största fokus var ju att få Maxmilian att acceptera sprutorna. Allt annat skulle komma inom sin tid. 

När vi satt och pratade med olika personer så ville Maxmilian inte sitta med och lyssna, han ville hellre spela eller leka. Hans vardag var ju lek som vanligt, glad, busig och skrattande. Men när vi pratade med folk och dom frågade om saker gällande honom, som exempel vad äter han till frukost på dagis. Så svarade vi men snabbt rättade han oss när vi sa fel. Även om han inte låtsades visa intresse, kanske var det rädsla, Så lyssnade han på allt. Han tog in otroligt mycket information. Han hörde alla små saker och någon stund efter kunde han ställa en fråga om något vi pratat om. Han var och är en väldigt skarp grabb som vill ha information och kontroll på situationen. Något som är skönt, men det känns helt fel att behöva lägga en sådan börda på honom när han bara är 5 år. 

Maximilian kunde säga: jag vill inte ta någon spruta. Men när sprutan väl kom satte han sig i stolen och förberedde sig. Han kunde lika väl skrikit, blivit arg sedan sprungit och gömt sig eller lagt sig på golvet och vägrat. Men det gjorde han inte. Han kom till oss och lugnt och stilla satte sig. Sedan byggde ju rädslan upp och han låste sig emellanåt. Men det var bara precis innan sticket och var sedan över på 2 sek efter. Det är otroligt att han klarade av det. 

Allt eftersom så började han att räcka fram handen. Vi tog ett papper och så la han händerna på det. Sedan ritade vi av händerna och satte upp pappret på väggen. Så när han skulle ta ett stick i fingret fick han peka på vilket finger han ville sticka i, och markera med en liten prick. En kväll när Malin var själv med Maximilian, han hade tvättat händerna och Malin var på väg tillbaks från handfatet, så tog han upp pennan och stack sig själv i fingret. Det tog kanske 5 dagar eller liknande innan han gjorde det. Men för oss en väldigt skön dag. Vi trodde att om han får chansen att kontrollera situationen så kommer det kännas mycket bättre för honom. Efter den dagen så släppte stick i fingret lite. Han tog pennan och tittade länge på sin hand, sedan satte han den mot fingret. Vände sin blick bort och blundade och så tryckte han av. Han ryckte till och grinade illa. Men han gjorde det själv. Vi led med honom men var otroligt stolta. 

Värdena första veckan for ju som en boll upp och ner. från 2 till 25. Han var som en berg o dal bana. Vi fattade ju inte hur man skulle hålla koll på detta. Vi tog sticket, vi skrev värdet på ett schema och rådfrågade sköterskorna. De första dagarna tog sköterskorna sprutan, men efter ett par dagar så lärde sig Malin och jag hur man drog upp insulin i sprutan och sedan sköt in det i insuflonen. Vi hade ingen aning om vad vi sköt i för medicin, något vi kom att lära oss dagarna efter. Det vi visste var att han var tvungen att ha det för att må bra. Sköterskorna kunde titta på honom och säga, nu ser han blek ut. Vi får ta ett prov och eventuellt ge honom något att äta. Vi är vana att se på våra barn dagligen. Man kan varje liten del på dessa underbara varelser. Men dessa saker som sköterskorna såg tog ett par dagar innan vi lärde oss. Och det kom att kräva många veckor innan vi verkligen lärde oss att se tecken. 

Personalen på avdelningen var mycket bra. Dom tog sig tid att prata och lära känna Maxmilian och oss. Att han har ett leende som kan sänka vem som helst är en sak. Men även att dom orkar med all denna tragik som folk kommer med. Jag hade mått dåligt av att se alla dessa barn lida och tvingas till detta. Man är tacksam att folk väljer sådana yrken, där många inte hade velat vara. Maxmilian busar mycket, kanske har han fått det från sin far? Men han for runt på avdelningen och skojade friskt med sköterskorna. Han sprang glatt bort och berättade sitt resultat på blodprovet för sköterskorna. En gång så for han till expeditionen och skulle berätta för Sara om resultatet, glatt sticker han in huvudet på sidan och ropar: Sara, jag har komma åtta komma åtta. Ett glädjande tillrop för de som satt där. Kanske är det sådana saker som gör att man orkar med ett jobb med så mycket sorg och tråkigheter.

2 reaktioner på ”Första veckan

  1. Håller med Rigmor- du ger en väldigt tydlig bild av hur det var för er under sjukhusvistelsen Fredrik. Visst är det ändå härligt hur snabbt barnen accepterar sådant som de förstår är viktigt /nödvändigt, jag tänker på din beskrivning av hur Maximilian själv plockar upp pennan och sticker sig själv. Man blir varm i hjärtat.

    Kram
    Anne-Lie (F:s kusin)

Kommentera